Ynklig
Idag känner jag mig liten. Jag har varit vaken i stort sett hela natten med feberfrossa och "hallucinationer". Där och då var det extremt logiskt att inte väcka Joakim och be honom om en alvedon (jag försökte gå upp några gånger själv men hackade tänder och så gjorde det fysiskt ont av kylan utanför täcket). Hallucinationerna var mina vanliga demoner när jag har hög feber. Så fort jag sluter ögonen känns det som att en riktigt stor sten kommer och krossar allt i min närhet men missar mig. Jag har alltså ömsom kastat mig mot Nora för att skydda henne och ömsom mot Joakim för att knuffa honom ut vägen. Lite svårt att slappna av..
Jag har så extremt ont i kroppen på ett vidrigt sätt. Det gör liksom ont samtidigt som det kliar inuti benen. Smärtan i ryggen är precis som den jag kände vid Noras förlossning med den skillnaden att det gör ont heeeela tiden och det finns ingen lindring. Förlossningssmärta är ju en bra smärta!
Min underbara man är hemma med barnen idag eftersom jag knappt orkar röra mig. ❤️ han gick ner med dem runt sjutiden och då hade iprenen jag fick i mig vid 4 (när Hugo grät och jag lyckades ta mig ur sängen och in till honom) gjort att jag svettades istället för att skaka (och täcket Joakim hämtat åt mig) och sänkt febern lite. Så då fick jag tre timmars sammanhängande sömn. Även sovit till och från mellan 4-7 så hade säkert mått bättre nu om jag gått upp tidigare och tagit Ipren eller alvedon.
Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte smittar de här små underbaringarna!
