Nära
Livet går i 350 km i timmen just nu. Jag är trött, lättretlig och har alla känslorna utanpå kroppen. Tårarna är alltid närvarande. Men huvudvärken - den förbannade, jäkla huvudvärken sedan april - är i stort sett borta! 🙏🏼 jag säger bara en sak
KIROPRAKTOR. Mer om det en annan gång kanske.
Så sammantaget, jag mår inte helt 100 men huvudvärken är borta!
I veckan besökte jag min psykolog igen. Det är 1,5 år sedan sist. Inget märkvärdigt har hänt. Men jag behöver hennes perspektiv på mitt liv, tror jag? Hugos och Noras BVC-sköterska fixade tiden åt mig efter Noras senaste kontroll. Hon bara tittade
på mig, frågade när jag träffat psykologen sist och konstaterade "du behöver nya möten med henne". Samma person som fixade så att jag fick komma och prata med psykologen förra gången. Underbara människa! Hur kan hon se hur jag mår så
tydligt när jag knappt vet det själv?
Min psykolog sa att hon upplever att jag är mer "mig" nu än jag var för 1,5 år sen. Jag är tydligare på något sätt? Vad nu det betyder. Men ungefär samma kommentar fick jag av en väldigt fin vän för någon vecka sen också. Det känns som att jag
börjar hitta tillbaka till mig, Helena, men att jag inte är riktigt ända framme. Så kanske det är. Jag tror det. Jag ser mer positivt på livet nu än för 2 år sen när bara barnen gjorde mig glad. Förutom all tid med barnen ser jag fram
mot julen, mot en vecka med familjen, nya uppdrag på jobbet, en resa till sälen med fina vänner och nya bekantskaper, egentid med Joakim och egentid för mig själv. För två år sen vid den här tiden såg jag bara fram emot att få se Nora öppna julklappar
och se om Hugo vågade hälsa på tomten. Framsteg!
Men min psykolog sa även att hon upplever mig som skörare. Hon sa att allt jag berättade, hur jag reagerade på det hon sa och hennes erfarenhet säger henne att jag är stressad. Otroligt stressad. Psykologen sa något om skillnad på inre och yttre stress. H
on trodde att min situation beror på en inre stress. Hon förklarade en hel del kring inre stress och gav massa exempel som skulle kunna vara jag. Men.
Jag känner mig inte stressad. Jag känner mig trött. Jag har en väldigt, väldigt kort stubin. Jag känner mig ganska ensam ibland, eftersom Joakim jobbar borta och min familj är så långt borta. Men jag känner mig inte stressad? Livet är under kontroll.
Det är jobbigt att vara "så mycket" ensam men jag är ju inte direkt ensam om att vara ensam. Jag är ju inte ens ensam på riktigt! Bara några dagar per vecka - och det är inget nytt. Huvudvärken gjorde det riktigt, riktigt, riktigt jobbigt ett
tag men nu är ju den i stort sett borta så det borde vara lättare eller ja, som innan. Och det är det, men min trötthet är den samma och stubinen är om möjligt ännu kortare..
Mamma har sagt att jag ska lugna ner mig i flera månader. Jag förstår bara inte vad jag ska lugna ner? Livet går fort men jag gör inte mycket. Jag jobbar och jag är med barnen. På helgerna försöker vi göra saker som familj.
Annars är det bara sånt som måste göras, städning, tvätt, disk m.m. Kan dock inte påstå att jag sköter det som jag vill. Det har blivit så jobbigt att dammsuga. För att inte tala om att skura golven. Joakim får ta all tvätt när han kommer hem på helgerna. När barnen somnat ser jag på tv en stund och sen sover jag.
För ungefär 1 månad sen köpte jag de sista julklapparna till barnen. Varje kväll sedan dess har jag tänkt slå in dem. Inget har blivit inslaget. Det är SÅ olikt mig. Det bara går inte. Att gå ner i källaren för att hämta upp dem, sätta mig på golvet med massa inslagningspapper och snören, dricka lite glögg och lyssna på julmusik låter mysigt i huvudet. Men det går inte. Varför?! Snart är det jul och jag får inte direkt mer tid över fram tills dess..
På sista tiden har jag faktiskt gjort massa saker för mig - träffat vänner i Göteborg, renovera köket och till helgen ska jag träffa mina systrar. Jag har även haft min kör under hösten. Ett projekt enbart för min skull, för att jag mår bra
av att sjunga. Mina körmedlemmar är nog inte så glada - men i detta fall låter jag mitt ego bestämma och jag vägrar sluta! 😂 har redan anmält mig till nästa termin som börjar i mars. Jag har tankat massa härlig energi och ändå är jag lika trött,
har lika kort stubin och gråter lika ofta.
Jag kanske skulle behöva åka ut i skogen helt ensam och sova i tre dygn? Det hade inte varit helt fel. Men utan sällskap hade jag längtat ihjäl mig efter barnen på fyra timmar och åkt hem igen..
Summa sumarum, andra människor anser att jag är stressad och på väg att "knäckas". Jag måste dra i handbromsen nu. Jag vet inte vad jag anser. Jag mår inte bra, men är det verkligen stress som är felet? Vad ska jag kunna ändra på i livet?
Hur vet man att man känner en inre stress? Hur får man bort inre stress?
Om det inte beror på stress - vad beror tröttheten och alla tårar på? Vart kommer ilskan ifrån? Hur blir jag av med den?
Är det cykliskt? Bättre och sämre vissa veckor i månaden? Många får problem med svår pms / pmds efter barnafödande. Jag har det sjäöv. Har blivit hjälpt at en diagnos och medicinering.