Kärleken till barnen
Innan Hugo faktiskt låg i min famn förstod jag inte hur stark kärleken kan vara. Visst älskade jag honom från första sekund jag såg plusset på stickan men inte som när han faktiskt fanns på utsidan. Jag visste ju inte vad det innebär att vara mamma.
Med Nora var det inte samma explosion av känslor när hon kom ut - med henne var jag mer beredd. ❤️
Nu har jag ingen liten bebis som är beroende av mig till 100 % längre. Men kärlek till de lilla varelserna bara fortsätter att växa. Det är helt galet att det går, hur mycket kärlek kan man klara av liksom? Men det går. Trots att de gör mig vansinnig
och deras enorma envishet kombinerat med min trötthet driver mig till tårar ibland så älskar jag dem bara mer och mer.
Jag är så stolt över de här små varelserna så det går inte att beskriva med ord. Jag kan inte hitta orden ialf. Deras självklarhet i världen, att de är så självständiga och modiga, envisheten som får dem att fortsätta lite till och deras omtänksamhet
mot andra. Om den ena är ledsen blir den andra också ledsen. När de ser andra barn gråta ser de till att hela vuxenvärlden blir uppmärksammad på det gråtande barnet. ❤️
De finaste personerna jag vet 😍
