Helenas värld

"Klockan åtta ska ni sova" - yes, jag låg alltid i sängen klockan åtta (utom på tisdagar för då var det Äntligen hemma som gällde och helgen, tror jag?) men pappa kunde få säga till mig 16 gånger att släcka lampan. Jag läste nämligen. Min syster tog upp det här häromdagen. "Normala människor tar pauser på dagen för att läsa eller se på en serie. Du är så upptagen med allt annat att du gör det på nätterna." Japp, det stämmer och har stämt så länge jag kan minnas. 🙈

"Sov när bebis sover" - jo, men säkert. Då behöver jag gå på toa, äta, städa eller kanske bara få andas i några minuter. Jag försökte verkligen tvinga mig själv att somna men det var helt hopplöst. Istället låg jag där med kryp-känslor i kroppen över all tid som försvann eftersom jag ändå inte kunde sova. 

I november förra året (eller för två år sen?)åkte ett gäng tjejer till en inomhusstrand med en fejksol. Kommer inte ihåg vad det kallades. Men det skulle vara bra på alla sätt och vis. Alla fick en varsin solstol och vi skulle vara där 1 h -1,5 h. Jag satt i stolen i ca två minuter innan det började krypa i mig. Alla andra blundade och var tysta. Jag höll på att bli galen. Efter kanske 15 minuter satte jag mig i sanden och började gräva... Alla hade tröttnat innan vår tid var slut, jag låter det vara osagt hur mycket jag (och en tjej till som inte heller kunde sitta i stolen så länge) påverkade det beslutet för ingen sa något och jag frågade inte.. 😔

"Unna dig en härlig massage och slappna av ordentligt" - härligt ja, avslappnande nej. Massage gör ont. Men är skönt. Och hela tiden jag ligger på bänken tänker jag "hur fasiken kan folk somna här?!" Eller "varför somnar jag inte? Det är ju sövande musik och allt". Nej, idag har jag kommit fram till att massage inte betyder avkoppling för min hjärna. Skönt för kroppen ja, men inte för hjärnan. 

Jag är säker på att detta "problem" har med två saker att göra. 

Nr 1. Kontrollbehov - om jag sover/slappnar av när andra är vakna missar jag saker. Otroligt dumt, något kan ju gå fel? Jag kanske inte får vara med då?

Nr 2. Mitt inre barn - "jag vill INTE slappna av nu! Jag vill vila sen". Och så kan jag inte vila pga henne. 

"Alla" säger att jag gått för länge utan att lyssna på mig själv, på min kropp och på "den lilla ledsna Helena" inuti mig. Nu har hon blivit så ledsen att hon tagit över min hjärna. På riktigt. Det är inte ens kul. 

Jag behöver nedskrivna shoppinglistor för att minnas 4 saker - och fick ändå gå tillbaka in i affären för att jag glömde bröd. 

Jag fick be min man om hjälp med att ringa FaceTime (jag VET hur man gör, kände igen symbolen senare). 

Det värsta hittills var dock när jag inte kunde/visste hur jag skulle öppna skåpet under diskhon för att kunna gå ut med komposten. Jag bara stod där. DET gav mig panik och jag fick min andra panikångestattack i livet. Just det sista hände i fredags - dagen efter den första. 

Nu har jag blivit sjukskriven och fått medicin (blä) som kanske hjälper lite. Har fortfarande panikångestattacker men de är "kortare"? Eller liksom utan toppen? Jag hejdar dem med andningen innan de blir en attack? Jag vet inte. Jag besitter som sagt inte riktigt min hjärna - det är den lilla Helena. 

Hur ska jag lösa "problemet" med att inte kunna slappna av på beställning? Det är liksom hela grunden i att bli friskare igen - återhämtning. 

Jag ska försöka komma ihåg min uppenbarelse och be min kurator och, förhoppningsvis även psykolog, hjälp med detta. Men Förmodligen genom att lyssna på "alla" och ge mitt inre barn (jag ser mig själv som 4-åring men med Noras humör framför mig) det hon vill ha när hon vill ha det? På så vis kanske vi kan kompromissa och hon kan ge mig det jag vill ha. Som sömn. Nu. Det vore inte helt fel. Jag ska bara komma på vad det är hon vill ha som hon inte får. 🤔

Jag tycker själv att jag är en tämligen självisk person och därmed gör som "lilla Helena" vill. Andra säger att jag måste "sluta sätta andra först" men jag vet inte riktigt vilka dessa andra är? Jag menar, vissa personer ställer man bara upp för. Det bara är så. De närmsta. De man älskar mest. Det där lät osjälviskt men ni vet vad jag menar.

Vem ska prioritera barnen om inte jag gör det? Vem ska prioritera Joakim (som jag älskar dig för allt du gör!!! ❤️) om inte jag gör det? 

Jag bryr mig otroligt mycket om alla runt omkring mig och oroar mig för dem och deras problem och försöker hitta lösningar, det gör jag. Men jag tror att det mesta sker i mitt eget huvud så ingen av de jag bryr mig om blir "hjälpta" av mig eller känner sig sedda?

Om det är någon annan som känner att jag ställer upp/ställt upp för er får ni hemskt gärna berätta det, i verkliga livet, inte i bloggen! Det vore väldigt härligt om den där bilden som andra ser av mig stämmer, men jag tror inte det tyvärr. 

Detta blev väldigt konstigt inser jag (lite "snälla berätta att jag är bra!!") men jag skulle verkligen vilja veta om min egen bild av mig är rätt eller om andras bild av mig stämmer bättre. Då vet jag liksom mitt utgångsläge.. Fy så konstigt det blev. Men detta är mina/hennes tankar just nu och jag behöver få ner dem. Vem vet, jag kanske kan besvara alla de här frågorna själv så småningom? 🙏🏼