Forsvik är sålt
I veckan skrev vi och köparna kontrakt om försäljning av vårt underbara Forsvik. Jag trodde att det skulle kännas mer. När vi var köparna för sex år sedan var det ett så ENORMT stort ögonblick. Den här gången var det bara "jaha, vad står det
här? Det låter bra". Sen var det över.
Galet att det kunnat passera så enkelt. Men jag väljer att se enkelheten som ett tecken på att vi verkligen fattade rätt beslut, det är underbart och vi kommer sakna det men Forsvik är inte hemma. Förhoppningsvis blir det hemma på riktigt för köparen
och hans familj 😊
Jag och Joakim har dock pratat lite om detta med hemma idag. Jag blev lite överraskad när Joakim sa att han inte riktigt känt att det är hemma på ungefär ett år! 😲 Vi har alltid pratat om att vi borde bo i Värmland där de flesta av våra vänner finns,
det vi faktiskt hade beslutat 2013 innan jag fick jobb på Gislaveds kommun. Men det har liksom inte varit på riktigt för mig. Joakims föräldrar bor här, barnen älskar sina kompisar och förskolan. Tack vare barnen har vi också hittat några
fantastiska vuxna som vi umgås med ibland. Och båda har jobb som vi trivs bra med här. Vi kan ju inte lämna det.
Men så i somras hände något, min sjukskrivning fick det att kanske ändå vara på riktigt. För vad tusan beror den på?!
Mina nya kurator behövde tio minuter för att identifiera det STORA problemet. "Varför bor ni inte i Värmland?". Inga av mina svar gjorde henne nöjd. När jag tänker efter har min "gamla" kurator sagt samma sak i tre år, men inte lika
direkt som KBT-experten.
Min mormor sa "ni bör överväga att flytta hit" när hon fick detaljer om hur jag mår- den underbara damen har aldrig någonsin yttrat sin åsikt om stora saker, plugg, jobb, bostad osv. Mössa och täckbyxor på stan som 13-åring har hon absolut yttrat sig
över men aldrig "viktiga" frågor. Där är det alltid 110 % stöttning som gällt. ❤️
Men viktigast av allt. Joakim sa "jag tycker att vi ska flytta. På riktigt. Vi har mycket mer liv utanför jobb och familj i Värmland".
Jag har och har haft svårt i detta. Jag känner mig otroligt skyldig eftersom tankarna kanske inte väckts så intensivt om jag inte blivit sjukskriven? Jag vill inte lämna Joakims föräldrar och jag vill definitivt inte att han ska lämna dem, de behöver
honom! Jag vill inte rycka upp barnen från sina kompisar. Jag vill inte lämna mitt jobb - jag är inte klar!
Jag vill däremot ha en enklare vardag, mindre avstånd och mindre jobb hemma. Därför har tanken "ett mindre hus inne i Hestra" gått igenom min hjärna. Joakim har dock avfärdat den tanken och letat hus i Värmland och fått mig att efterlysa hus
också. Han har varit the mastermind bakom denna plan. Han känner mig bättre än vad jag gör nu. Och han säger att han vill till Värmland för sin egen skull också. Han saknar sin bästa kompis 😁 Och hans chefer ger honom en otrolig möjlighet om vi skulle
flytta.
Jag har även pratat med min chef, en HR-representant och en rehab person från kommunhälsan i veckan. De tre är rörande överens om att vi bör pröva Värmland. För att kunna må bättre behöver jag ha fler som jag älskar i närheten. Kloka människor
det där. Precis som min "gamla" kurator. Hon har bara pratat om detta i tre år! 😅
Så, troligtvis kommer vi styra kosan mot Värmland nästa år. En miljard detaljer av olika storlek återstår såklart. Men Forsvik är sålt, jobbet stöttar en eventuell flytt för mitt eget bästa, Joakims familj är förstående och barnen skulle bli överlyckliga!
De älskar att vara där "mamma bodde när hon var liten". Som sagt, en miljard detaljer kvar men vägen mot att må bättre, hitta rätt i prioriteringslistan (allt kan inte vara prio 1 samtidigt) och bli tryggare i mig igen; bli Helena 3.2 helt enkelt är
påbörjad. Vi får se vart den leder! Men som sagt Forsvik är nu sålt och det känns bra. Kommer böla sååå mycket och ångra mig när vi lämnar över nycklarna, eller så gör jag inte det för att vi är på väg mot något ännu bättre? 😍
