Farväl

I fredags sa vi alla farväl till en älskad människa. Det var en fruktansvärt jobbig, overklig, hemsk, smärtsam och samtidigt vacker dag. Jag vill aldrig någonsin behöva uppleva något liknande igen. Det är inte naturligt.

Prästen var helt underbar och lyckades på något konstigt sätt inguta lite hopp om att kanske kanske har hon det bättre där hon är nu. Kanske finns det ett Nangijala, fast med vänligt sinnade människor och ingen katla där min vackra kusin befinner sig nu tillsammans med morfar. Kanske dricker de kaffe och dansar vals i köket, eller hjular och voltar runt i trädgården. De oroar sig inte och de har alltid vackert väder och de har varandra.

Trots allt detta kommer världen aldrig bli sig lik igen. När det väl sjunker in att hon är borta, för alltid, kommer det bli jobbigt, riktigt jobbigt. Men jag ska försöka behålla bilden av en skrattande, blond tjej hjulande på gräsmattan som ropar "farfar titta på miiiig" medans en gammal man sitter i skuggan under ett parasoll och ler. Han har äntligen träffat sitt barnbarn och är inte längre ensam.