Mirakulöst
Nu slog det mig på riktigt hur enormt tacksam jag är över att allt verkar vara som det ska i hjärnan. Jag har hela tiden utgått från att det var så, inget fel i hjärnan alltså, men nu slog det mig verkligen. Fy sjutton vad tacksam jag är över
att min känsla var korrekt!
Ändå så tacksam över att läkaren tog mig på allvar så jag fick göra en MR. Nu behöver jag inte fundera i de banorna. Men tänk om jag hade haft en tumör.. vad fasiken hade jag gjort då?! Kämpat som en galning, det är givet, men det lär precis varenda
en som får ett tumörbesked göra. Alla klarar sig inte. Att kämpa räcker inte för alla.
Tanken på att inte få vara kvar här längre, inte få se Hugo och Nora växa upp från första parkett, lämna dem när de är så små.. usch jag gråter bara av tanken.
Tack universum för att just jag är så lyckligt lottad att inte ha någon tumör i hjärnan.
Tack universum för att jag får vara med mina barn varje dag.
Tack universum för att jag hittade min andra halva och bästa vän.
Tack universum för att du gav mig och mina systrar till våra föräldrar - de är bäst.
Tack. ❤️
Hur kan jag ha förtjänat så mycket lycka som de här två ger mig? Det känns fortfarande overkligt att de är mina bebisar. Fast de är inte bebisar längre de är stora, så vackra och så omtänksamma personer. Helt egna individer med så olika personligheter
men ändå så lika. Mirakulöst. ❤️
