Futtiga bekymmer
Träningen hjälpte. Känner mig mycket bättre nu :) Mer sprallig.
Jag kom dessutom på att jag inte ätit någonting på hela dagen undertiden jag tränade. Inte kostigt att jag känt mig depp ;) Men nu har jag ätit. Gjorde dock alldeles för mycket mat. Men grönsaker är gott!
När jag var och handlade förut satt damen som tog betalt av mig och grät. Inte för att något hänt henne utan för att killen innan mig i kön förmodligen varit med om en väldigt allvarlig brand av något slag. De var två killar, först såg jag bara den ena, han såg ut som folk gör mest. Men så stod jag och snurrade runt lite på platsen och när jag snurrade tillbaka mot dom stod han med ansiktet mot mig. Det isade till i hela mig och jag ville bara lägga mig ner och gråta för hans skull. Ni vet reklamerna för "don't drink and drive"?
Att längta efter mamma eller att känna sig lite ensam framstod plötsligt som väldigt fånigt jämfört med vad många andra går igenom. Att klara något sådant, smärtan man måste gå runt med hela tiden, eller kanske tvärtom att inte känna någonting.. Att möta alla (förmodlingen hemska) reaktioner.. Jag märkte ju bara hur jag reagerade och jag tittade på honom i kanske ½ sekund.. STARK.
Jag har futtiga bekymmer.
Jag kom dessutom på att jag inte ätit någonting på hela dagen undertiden jag tränade. Inte kostigt att jag känt mig depp ;) Men nu har jag ätit. Gjorde dock alldeles för mycket mat. Men grönsaker är gott!
När jag var och handlade förut satt damen som tog betalt av mig och grät. Inte för att något hänt henne utan för att killen innan mig i kön förmodligen varit med om en väldigt allvarlig brand av något slag. De var två killar, först såg jag bara den ena, han såg ut som folk gör mest. Men så stod jag och snurrade runt lite på platsen och när jag snurrade tillbaka mot dom stod han med ansiktet mot mig. Det isade till i hela mig och jag ville bara lägga mig ner och gråta för hans skull. Ni vet reklamerna för "don't drink and drive"?
Att längta efter mamma eller att känna sig lite ensam framstod plötsligt som väldigt fånigt jämfört med vad många andra går igenom. Att klara något sådant, smärtan man måste gå runt med hela tiden, eller kanske tvärtom att inte känna någonting.. Att möta alla (förmodlingen hemska) reaktioner.. Jag märkte ju bara hur jag reagerade och jag tittade på honom i kanske ½ sekund.. STARK.
Jag har futtiga bekymmer.
